Sitter och tänker lite medans min lillebror sover.. Varför ska allt vara så svårt? Känns som om alla sviker. Tänk hur många vänner jag haft, som svikit mig. Sommaren 08 var den värsta sommaren någonsin, miste min bästa vän jag någonsin haft. Ångrar mig så sjukt mycket, tänk om jag aldrig kysst den där killen, tänk om vi hade varit vänner nu.. Det är konstigt, hur ett ögonblick kan förstöra en HEL vänskap.

Men det kanske var ödet. För efter vi bråkat så träffa jag Alexander bara pga att vi bråkat. Och det var nog den lyckligaste tiden jag haft hela mitt liv. Den enda killen jag någonsin varit kär i, träffa jag pga att jag & en vän splittrades. Men var det värt det? Man ska ju egentligen inte ta killar framför vänner. Jag saknar alla mina gamla vänner, men jag är mognare än mina förra vänner( kanske låter lite ego , men jag är mer mogen än dom. ), och det var nog därför vi sluta träffades. Det var liksom inte meningen att jag skulle vara kvar i det umgänget. I vintras var det dom i Kumla jag mest var med. Typ Carro, Elin, Erica, Hanna os.v.. Visst dom är äldre än mig, men jag har alltid betett mig mycket äldre än dom flesta av dom. Sen på våren börja jag vara med FEL personer, så jag började röka och dricka os.v. , men jag har slutat dricka nu. Är bara patetiskt. Men röka gör jag fortfarande, och jag inga planer på att sluta men whatever. Sen i sommras så börja jag ju träffa Gloria. Vi var jätteofta, hon var nästan den enda jag var med på hela sommaren. Sen i Augusti började vi bråka och sen dess har vi bara träffats ca 3 gånger? Och nu vet jag inte , jag tror inte vi bråkar men jag tror inte vi är vänner längre heller. Ser ni? Jag sumpar alla mina vänner, även fast det oftast är mitt fel, men jaja finns inte så mycket att göra åt saken. Jag är sen sån person som söker bråk, inte mitt fel. Föddes så. Och nu när jag börjat i en ny skola och allt, känns det som om jag startat om på nytt, umgås nästan inte med någon som jag gjorde förut. Bara Ida typ.

"Jag skrattar lite och kanske jag gråter lite sen "